21 639

Det är numret som kommer att pryda min nummerlapp den 1 juni när jag springer mitt andra Stockholm Marathon. 
 
Idag för exakt ett år sedan fick jag mail från Stockholm Marathon om att startlistorna var klara och jag fick faktiskt panik även om jag försökte släta över det lite i mitt blogginlägg. I år känns det mycket bättre. Jag vet vad jag ger mig in på och det kan aldrig bli så dåliga förhållanden som det var då. Det kan heller aldrig bli så ensamt som det var på Göteborg Marathon i oktober. När jag efter dryga 30 km kände mig så ensam och trött att jag lipade bet ihop och fortsatte hela vägen i mål.
 
Visseligare lipade jag på Stockholm också men det vara inga ledsna tårar. Det vara bara en fantastisk känsla av att stå i målfållan, av att höra startskottet och av att alla började röra sig sakta framåt. För att inte tala om känslan när jag vid drygt 40 km började höra ljudet från speakern inne på Stadion, passera in genom den lilla porten och sen bara ta en liten liten runda och passera mållinjen. 
 
 
Mina absolut starkaste och allra bästa minnen från Stockholm förra året är:
 
  • Att jag mötte mina löparcoacher Ann och Mats i startfållan.
  • Den härliga känslan jag kände när Carita sprang med mig en kort bit när jag var på väg in till stan igen från Djurgården. Det var kanske 100 meter men känslan och hennes peppning satt kvar länge.
  • Värmen när Kerstin hjälpte mig av med de våta vantarna vid 37 km och jag fick hennes nya fina, varma vinterhandskar istället. 
  • och självklart när jag passerade mållinjen och hade gjort det jag förberett mig inför varje dag i nästan ett års tid. 
Snart är det dags igen men innan dess är det ett GöteborgsVarv. Det är kanske lite morskt men det känns som ett lagom träningspass några veckor innan Stockholm.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0